onsdag 28 september 2011

Debacle i krigsförbrytarrättegång i Uganda

Den ugandiska konstitutionsdomstolen förklarade förra veckan att ett åtal mot den f d LRA-officeren Thomas Kwoyelo var grundlagsstridigt. Till skillnad från andra f d LRA-rebeller hade Kwoyelo inte fått amnesti under den amnestilag som gäller sedan år 2000. Kwoyelos försvarare menade bl a att detta stred mot likabehandlingsprincipen i grundlagen, och domstolen höll med. Målet kommer sannolikt att överklagas av åklagaren till högsta domstolen. Se här och här.
Kwoyelo åtalades inför den nya krigsförbrytarkammaren i Uganda som bildades som en följd av Ugandas ratifikation av ICC-stadgan men också som en följd av Jubaavtalen mellan regeringen och LRA (Lord’s Resistance Army, en brutal rebellgrupp i norra Uganda). Jag kunde förra året i Kampala följa förberedelserna av Kwoyelo, och intervjuade flera av aktörerna, bl a domarna, åklagaren, advokaten och amnestikommissionen. Det fanns redan då anledning att sätta upp en del frågetecken.
För det första var Kwoyelo åtalad för krigsförbrytelser under den ugandiska Geneva Conventions Act, som enligt lagens bokstav bara gäller för brott begångna under internationella krig, medan kriget mellan regeringen och LRA i vart fall huvudsakligen var ett inbördeskrig. Detta ändrade åklagaren sedermera klokt nog så att även den “vanliga” strafflagen åberopades, med brott som mord etc. (Uganda har före 2010 inte haft någon lagstiftning som täckt krigsförbrytelser i inbördeskrig, och den ICC-lag som infördes då har inte retroaktiv verkan.)
För det andra var Kwoyelo, som säkte amnesti i februari 2010, det första kända fallet (såvitt jag vet) där en f d LRA-rebell vägrats amnesti. Den ugandiska amnestilagen sätter inte upp några villkor annat än att den som söker amnesti ska avsvärja sig fortsatt uppror, vilket Kwoyelo hade gjort. Amnestikommissionan hade trots det böjt sig för den ugandiska riksåklagarens uppfattning och inte utfärdat en amnesti. Advokaternas invändning var därför väntad.
Samtidigt måste man säga att åklagaren inte hade någon lätt uppgift. Efter det att krigsförbrytarkammaren bildades – kanske främst för att åtala f d LRA-ledare – fanns det ett tryck att man skulle försöka åtala, och det råder dessutom få tvivel om att Kwoyelo i och för sig är skyldig.
Under min tid i Uganda arbetade jag för flera olika uppdragsgivare. Oftast var min professionella utgångspunkt att straffrihet måste bekämpas (vilket även är min personliga utgångspunkt). Den sista tiden var jag politisk rådgivare för EUs sändebud för stora sjöregionen i Afrika. Där var intressena mer komplexa. Det är EUs klara linje att de som är skyldiga till internationella brott måste bestraffas. Samtidigt gjorde vi också stora ansträngningar för att försöka få de kvarvarande LRA-soldaterna (som då liksom nu befinner i Kongo, södra Sudan och Centralafrikanska republiken) att desertera och ge upp. Åtalet mot Kwoyelo var ur det perspektivet inte hjälpsamt, eftersom det signalerade att de kunde åtalas om de kom tillbaka till Uganda. Och sådan är ofta verkligheten – intressen står mot varandra. För många (dock ingen av mina chefer eller uppdragsgivare) är åtal för krigsförbrytelser och andra brott huvudsakligen en komplicerande faktor, något som stör möjligheterna att skapa fred i en konkret konflikt, eftersom den som hotas av åtal blir mindre villig att lägga ner vapnen. Hur det än är med den saken är det dock numera ett faktum, som alla fredsmäklare måste ta hänsyn till, att det på det internationella planet inte längre är accepterat med straffrihet, och det gäller även i många enskilda länder. Åtalet mot Kwoyelo – om än för tillfället misslyckat – är ett exempel på det.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga kommentarer: